När livet stannar en stund.

Nu har min morfar somnat in för gott. Det var väntat men såklart tungt ändå. Jag är ledsen, det gör ont i hela kroppen som det gör när någon går bort. Samtidigt har jag en känsla av lättnad. Som att det är skönt att det är över. Så att vi kan sörja, och sedan gå vidare. Så som livet fungerar.

Ibland kommer jag på mig själv med att försvinna för en stund. Jag blandar ihop ord, avslutar inte meningar och tänker mycket.

Vila i frid älskade morfar! Bjuder på lite fina bilder från de senaste dagarna: